idag skedde det. Den där stormen av kvinnliga hormoner och oroligheter växte sig så stor att den rann över. Stackars herr M som fick en del öst över sig genom sms. Jag har försökt bita mig själv i läppen för att inget säga älskling. Förlåt. Men jag tar till mig alla de där små sakerna som jag egentligen vet inte betyder något, och sen mår jag dåligt, blir ledsen och måste få ur mig dem.
Jag är less på det här nu. Jag vill inte ha sådant stort avstånd längre. Jag vill flytta nu! det får helt enkelt bära eller brista för så här orkar jag inte ha det mycket längre.
Och jag blir så förbannad på min mamma som vägrar förstå vad jag menar och istället slänger ur sig: "men du är så ledsen. Om det är såhär kommer det aldrig funka." Då känner jag mig bara mer ensam och arg. Jag vill ju flytta eftersom det är avståndet som är en stor del av problemet. Det går inte att hitta en vuxen kommunikation när det är 32 mil som skiljer en åt. Vi glider isär och jag tänker göra det som går för att kolla om det funkar, så är det bara. Kan inte göra mer än så men skulle bli besviken på mig själv om jag gjorde mindre. Och jag räknar med att M också gör det trots mina små utbrott. Jag litar på honom!
Nu är det nästan över. och jag mår dåligt för att jag blir så galen och hormonig istället. skäms lite över mig själv.
Och jag är trött. Har inte suttit ordentligt under hela tiden jag arbetat. De 15 minuterna som jag fick till lunch var helt underbara.
Imorgon börjar det om igen, ska ha 1B veckan ut lät det som och jag kommer även få jobba i alla fall början av nästa vecka. Jag tackar ju inte nej till jobb men jag blir trött. Nu ska jag ta en vitamintablett och hopas att M tar emot min ursäkt. Sen är det bara att lägga sig och sova och hoppas att dagen ser ljusare ut i morgon.
(jag måste också be om ursäkt för att bloggen de senaste dagarna känns lite negativ. det är nog inte så trevligt att läsa. Måste bara få ur mig allt!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar