I morse vaknade jag upp ur en dröm som gjorde mig både stressad och lugn på samma gång. Jorden höll på att gå under. Överallt härskade en känsla av rädsla och väntande. Ingen visste riktigt vad som skulle ske. Allt avstannade i samförstånd.
Jag delade detta ögonblick med min pojkvän. Och jag var egentligen inte rädd. Jag bara väntade, vi bara väntade. Tillsammans.
Så här i eftehand kan jag bara tänka på det gamla paret i Titanic, de som ligger och håller om varandra i sin hytt medan skeppet går under. Så kände jag mig. Säker och nöjd även om jag bara väntade på slutet.
För mig känns den här drömmen enorm. Jag är livrädd för att dö. Ändå var jag så lugn och nöjd. Jag kan inte tolka det på annat vis än att det är honom jag vill vara med. Som jag kan möta slutet med.
Önskar att jag hade en sådan person i mitt liv. Är kär men vågar inte säga något för jag vet att det inte kommer att gå och vill inte förstöra något mellan oss. (=_=,)
SvaraRadera