Jappsi, idag var man iväg och jobbade igen och bra är väl det. De flesta vet att slantarna jag tjänar inte sitter det minsta fel i alla fall. Men det har också varit krävande idag, har inte sovit särskilt bra inatt så man var ju inte 100% laddad. Fick också reda på att jag kan få komma in och jobba imorgon igen, och det sitter ju inte direkt fel även om jag för tillfället är lite opepp. Med en god natts sömn så ska vi väl kunna klara av det med :)
Idag när jag kommit hem somnade jag raklång på sängen. Och jag vaknade först en vända och blev så totalt medveten om min egen dödlighet. Jag vet inte vad jag hade drömt men den första tanken jag fick var "jag kommer dö en dag" och jag bara låg där och slogs mot den förlamande rädslan som spred sig i kroppen. Kanske är det löjligt men jag är så oerhört rädd för döden. Inte har jag någon som helst religiös åsikt att luta mig mot som kan göra det lättare heller. Dör man så är man borta sedan. Allt som är jag kommer plötsligt bara försvinna. Jag börjar nästan gråta av att tänka på det. Jag brukar inte prata om det här, har lärt mig att bara slå undan de tankarna. Men nu har jag för första gången på flera år nämnt en av de största rädslorna jag har.
Andra gången jag vaknade så var det av telefonen. Det var M som ringde. Tyvärr så var jag så tom i huvudet att det inte blev något särskilt bra samtal och det är något annat som jag mår lite dåligt över. Det spelar ingen roll hur mycket jag tjatar och klagar om hur jag vill att han ska anstränga sig om vi ska fungera, om jag själv inte gör samma sak. Vi är snart inne på vårt 6e år i ett långdistansförhållande och det börjar bli jäkligt jobbigt. Det känns som om vi inte är lika medvetna och tar lika stor plats i varandras liv längre. Förhoppningsvis blir det bättre till sommaren när jag äntligen tar steget att flytta ner dit. Jag vet ju att det är honom jag vill vara med så det gäller att kämpa de sista månaderna nu!
I vilket fall så sådde jag lite tankar om att kanske lyckas åka ner dit över påsklovet, så att jag inte missar några jobbchanser här hemma i skolan. Men det är lite kort varsel och jag vill vara säker på att han vill ha mig där då, vilket han ännu inte sagt. Skulle jag dessutom åka ner nu så tror jag inte att jag fixar att vara där i maj under vår förlovning och M's födelsedag vilket är tråkigt. Men jag kan inte ensam oroa mig för allt heller, vi får helt enkelt se hur det blir.
Nu ska jag bekämpa illamåendet och alla förvirrade tankar och försöka skaffa fram lite mat
bye-bye <3
Låter som dödsångest... Jag har dödsångest och har gått i terapi för det! Jag kan fortfarande få den där krypande känslan ibland men har lärt mig att kontrollera den nu!
SvaraRaderaUscha! Sådant är inte skoj! Hade också rädsla för döden när jag var yngre, men så hörde jag Peter Pan säga "To die will be an awfully big adventure" och jag var botad sådär från ingenstans.
SvaraRaderaKanske inte en tröst när man har en skräck för döden, men tänkte eftersom du sade att du inte har någon tro eller annat att luta dig mot så kanske detta kan puffa dig i rätt riktning. Du kan ju testa att luta sig mot Peter Pan som jag? Den killen är ju hur skön som helst. xD