Igår var det alltså åter dags att resa, och liksom många andra av mina dagar var denna dag innehållsrik. Det började med att man vaknade i panik och kommit ihåg att man glömt att ställa klocka. Det visade sig inte vara några problem då jag vaknade en timme innan den avsadda tiden. Morgonen spenderades med att äta och göra sig klar inför resan. Främst att lyckas packa väskan så bra som möjligt. Jag fick i alla fall en full IKEA-kasse över med saker jag inte hade plats med, så den står fortfarande säker hemma hos mina föräldrar inför nästa resa eller besök.
Jag hade megatur att J-chan kunna skjutsa mig till tåget eftersom att det innebar att jag och mamma inte behövde lösa något med bil och bilnycklar som antagligen skulle krångla på ett eller annat sätt :/ Hon var helt i tid vilket gjorde mig väldigt glad då jag har en tendens att stress så fort jag ska förlita mig på någon annan. Sorry J-chan men det gäller inte bara dig! <3
I vilket fall bar det snart iväg med tåg eftersom både vi och det var i tid ^__^ väl på tåget möttes jag dock av kaos. Väskor stod i alla gångar och på alla hyllor och framför alla lediga stolar. Tydligen hade en man dessutom tagit min plats och sa att jag inte skulle få sitta där då allt krånglade för alla. Det visade sig att han ljög något och det var bara hans platsbiljett som hade krånglat då det blivit någon form av dubbelbokning. Efter ett litet samtal med "konduktörskan" så fick jag min sittplats med tillhörande eluttag så jag kunna ta fram datorn och plugga lite.
Tyvärr hamnade jag nog bredvid den pratigaste mannen på hela tåget, vi satt och pratade om lite allt möjligt ända ner till Uppsala där han skulle kliva av. Bland annat fick jag höra lite historier från det att han var militär. Han berättade också att hans dotter jobbade som lärare och vi samtalade lite om vilka problemelever det finns nu för tiden.Blev alltså inte så mycket plugg som jag hoppats på >____<
Det gick i alla fall i övrigt bra, inga förseningar för tåget i Stockholm, inga elaka människor och inget krångel med packningen. Däremot såg jag ett par sj-tjänstemän (eller vad man nu ska kalla dem) som stog på centralen och bara verkade fungera som hjälp för de som inte hittar, inte kan läsa svenska skyltar m.m. Det är nog ett jobb jag skulle gilla att ha. Att bara stå där hela dagarna och känna mig lite viktig och snäll genom att stå till tjänst för alla dessa olika människor. Jag skulle lätt fixa det, ett litet leende här, en liten beskrivning där och så kanske något litet "lycka till" så har jag tjänat ihop mina egna pengar samtidigt som jag underlättat dagen för någon annan. Verkar ju toppen ^__^
I vilket fall, resan från Centralen var händelselös och smidig. Satt bredvid en annan tjej i min ålder som verkade väldigt ointresserad av att prata, så då gjorde jag inte det. Höll på att somna precis när jag skulle av men av kom jag xD Sen fick jag ont i armen av att dra väskan från stationen, det var så skönt att komma hem.
Det blev en sväng in i duschen och ett försök till att packa upp och sen ringde telefonen. Det var en telemarketing-kille som praktiskt taget satt och ljög för mig. innan jag visste ordet av spelade jag in ett avtalsmanus. Jag har ju lite förkunskaper om sådan så insåg ganska snabbt mitt misstag men då var det försent. Det blev helt enkelt till att ringa Tele2 och begära att de skrev tydlig kommentar i systemet att jag ej vela genomföra någon förändring. Förhoppningsvis så fungerar det men jag vet ju hur det fungerar på de där ställena. Telefonköerna kostade mig också sammanlagt ca 40 kr, känns lite jobbigt bara det...
Men efter det kom äntligen M över till mig och gjorde dagen lite bättre. Så efter att jag klängt runt hans hals i massa minuter kokade jag soppa och sen kollade vi på Angel resten av kvällen. Var skönt att bara sitta bredvid honom även om det var tydligt att han var väldigt trött efter en dag på jobbet. Vi gick och lade oss tidigt och jag sov som en stock min vana trogen. Jag har saknat att sova bredvid honom mest av allt!
tisdag 10 januari 2012
16 Life
Jag kände att det åter igen var dags att ge sig in i mangaträsket. Den första serien jag läst ut efter detta är de två volymerna av mangan 16 Life av Aikawa Saki. Jag blev lite besviken.
Historien handlar om hur Saya en dag blir upptäckt av Takase-kun en dag när hon sitter och sjunger karaoke för sig själv. Takase bestämmer sig för att göra Saya till sin nästa stora stjärna. Men är det vad Saya vill?
Historien i sig låter alltså som om den kan utvecklas riktigt bra, även om man förstår att det är en vanlig shojo/romance-serie. När man dessutom börjar läsa blir man glad för att den är så pass fint gjord med en stil som är rätt lättsmält och lätt att tycka om. Men sen kommer det, det känns som man snabbspolar igenom storyn. Massa fina tillfällen missas eller rusas förbi och man hinner aldrig få de där perfekta lycklighetskänslorna som en sådan manga annars brukar ge. Historien faller lite på att den aldrig ges plats att utvecklas. De kritiska momenten, som man brukar dra ut på så att läsaren kan smälta känslorna i ett par sidor, blir överstökade på ett par rutor istället. Man får aldrig tid att fästa sig vid vad som händer och får därför aldrig den där känslomässiga kopplingen, något jag tycker är fruktansvärt tråkigt :/
Jag tror dessutom att den engelska översättningen gjorde det hela värre, i början kändes det som om man översatt ordagrant och inte alls försökt fått texten att följa rätt tempo och passa in med historien. Det kan bli rätt knögligt med de japanska uttrycken ibland om de inte anpassats när de översatts.Som ni förstår så rekomenderar jag inte denna särskillt, visst är den okej att läsa men man ska verkligen inte förvänta sig för mycket av den. Det är tråkigt när potential går förlorad på det här sättet.
Historien handlar om hur Saya en dag blir upptäckt av Takase-kun en dag när hon sitter och sjunger karaoke för sig själv. Takase bestämmer sig för att göra Saya till sin nästa stora stjärna. Men är det vad Saya vill?Historien i sig låter alltså som om den kan utvecklas riktigt bra, även om man förstår att det är en vanlig shojo/romance-serie. När man dessutom börjar läsa blir man glad för att den är så pass fint gjord med en stil som är rätt lättsmält och lätt att tycka om. Men sen kommer det, det känns som man snabbspolar igenom storyn. Massa fina tillfällen missas eller rusas förbi och man hinner aldrig få de där perfekta lycklighetskänslorna som en sådan manga annars brukar ge. Historien faller lite på att den aldrig ges plats att utvecklas. De kritiska momenten, som man brukar dra ut på så att läsaren kan smälta känslorna i ett par sidor, blir överstökade på ett par rutor istället. Man får aldrig tid att fästa sig vid vad som händer och får därför aldrig den där känslomässiga kopplingen, något jag tycker är fruktansvärt tråkigt :/
Jag tror dessutom att den engelska översättningen gjorde det hela värre, i början kändes det som om man översatt ordagrant och inte alls försökt fått texten att följa rätt tempo och passa in med historien. Det kan bli rätt knögligt med de japanska uttrycken ibland om de inte anpassats när de översatts.Som ni förstår så rekomenderar jag inte denna särskillt, visst är den okej att läsa men man ska verkligen inte förvänta sig för mycket av den. Det är tråkigt när potential går förlorad på det här sättet.
fredag 6 januari 2012
Minnen av ett piano
När jag tänker tillbaka tror jag inte jag har ett enda minne från min barndom, som är värt att minnas, där han inte är med. Han var alltid lång, redan som barn, bara det fick mig att se upp till honom tror jag. Jag minns blicken han hade som tioåring som om det var igår, han var alltid busig och fylld av liv, med håret på ända och ett leende på läpparna. Hans leende fick solen att gå upp även den mest stormiga dag. Och jag hade många stormiga dagar på den tiden. Det jag dock minns allra mest är hans händer, hans fingrar som lärde sig att dansa över tangenterna på det svarta slitna pianot, och frammana de mest fantastiska av ljud.
Han hade funnits där så länge jag kan minnas, som en bror i huset intill. Han var tre år äldre, mycket modigare och mycket klokare än vad jag någonsin var. Det var lite det som gjorde honom så lätt att gilla, han var aldrig elak även när jag inte förstod. Han lät mig vara mig själv redan när jag var liten. På det sättet växte jag upp, med hans stöd och tystlåtna medgivande till att jag hade rätt att finnas. Ett medgivande jag behövde.
Mina föräldrar bråkade alltid, det var pengar, det var jobb, det var intressen. Allra mest var det jag. Vem skulle hämta och lämna mig på dagis och skola. Vem skulle se till att jag fick nya skor. Jag gick sönder av att alltid höra det så istället gömde jag mig i grannhuset, hos honom. Det var en av de dagarna, när jag var i 7-års åldern, han måste ha varit tio, som han för att trösta mig en dag satte sig vid pianot och skrev en låt. En låt bara för mig. Det var inte bra. Han hade aldrig lärt sig att spela på pianot, men det planlösa plinkandet bildade ändå någon form av slinga. Ljud som dansade och upprepades. Och det var bara för mig. Jag minns den där känslan, den otroliga kärlek som växte i bröstet på mig redan då. En kärlek som går utöver det man i vardagen pratar om. Han var mitt hopp i livet, han gav mig mening och han gav mig plats.
När jag tänker tillbaka på det förundras jag varje gång. Han gav mig precis det jag behövde, som om han undermedvetet viste exakt vad det var. Detta trots att han själv inte var så gammal. Jag spenderade många timmar lutad mot det franska fönstret i vardagsrummet där pianot stod. Sittandes på den mjuka röda mattan med fingrarna pillandes på den florstunna gardinen som hängde bredvid mig. Jag satt där medan han lärde sig spela, genom träning av små vaggvisor och så småningom mer komplicerade låtar. Vi pratade väldigt sällan när han spelade, vi lät musiken fylla tystnaden och bara njöt vår egna flykt från verkligheten.
Det kändes verkligen så. När jag satt där och lyssnade försvann världen utanför, problemen hemma och i skolan var borta. Kvar var han, jag och pianot. Jag lärde mig aldrig spela. Ingenting. Jag hade inte tålamodet, speciellt inte när han gjorde det så bra åt oss båda. Han började komponera egna låtar, jag satt där även då. Han spelade en liten bit, gjorde ett uppehåll, antecknade något och testade igen. Själv satt jag och lyssnade, tänkte, studerade och ibland kanske jag hade en bok att läsa.
Det var så skönt, det var min fristad. Han var min fristad. Inte var det konstigt att jag, när jag kom upp i tonåren, började utveckla mer romantiska känslor för honom. Han var trots allt det viktigaste i mitt liv. Jag vågade aldrig säga något av rädsla att det skulle förstöra allt det vi hade tillsammans. Jag kände inget direkt behov av det heller, jag var nöjd bara jag hade honom där bredvid. Mitt stöd, mitt allt. Det visade sig att jag inget behövde säga.
Jag minns den där dagen så väl, tror mig minnas den korrekt om inte annat. När jag tänker tillbaka på den tycktes solen lysa extra starkt bara för den dagen. Jag minns hur solljuset föll in genom de höga fönstren i just det där rummet, vårat rum. Det dansade över trägolvet och de ljust olivgröna väggarna. Jag minns också att det var varmt, säkerligen den varmaste dagen den sommaren. Min tröja var lite fastklistrad vid huden i ryggslutet av värmen. Det hade varit en hård dag i skolan, flera prov och andra vardagliga problem. Hemma bråkades det inte, istället rådde en tystnad som var värre än skriken. En dödstystnad som spred sig in i varenda vrå och nerv. Det var därför jag gick till honom.
Han lyste upp när han såg mig ute på trappan, och efter ett varsitt glas vatten hamnade vi i Rummet.
Han började spela ett väldigt vackert stycke som jag aldrig hört tidigare, jag visste inte vad det var. Jag visst väldigt sällan vad det var. Jag brydde mig inte om vad styckena hette, det var ljudet som var det viktiga. Det var ljudet som uppfyllde mig. Som så många gånger tidigare tycktes musiken vara den som talade åt oss, det behövdes inga ord. Jag satt som trollbunden på min vanliga plats på golvet och jag hörde det. Det låter kanske otroligt men jag hörde hans känslor i musiken. I samma ögonblick som den tanken gick upp för mig mötte han min blick över pianot. Han måste ha sett mina känslor i det ögonblicket. Jag kände själv att jag var en öppen bok, helt utan hämningar. Det behövdes inte. Vi var så samspelta, så utlämnade och så trygga. Han avslutade stycket, som om vi hade all tid i världen. Det var vår egen värld och vi gjorde vad vi önskade med den. När han spelat färdig reste han sig sakta, så oerhört sakta, och kom fram till mig. Sjönk ner framför mig på golvet. Där såg han mig i ögononen igen och sen kysste han mig. Jag var sexton år och det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv.
Den sommaren var underbar, det tre nästkommande åren likaså. En perfekt balans av vardag och musik. När jag minns de åren så minns jag de som otroliga. Jag kände mig inte orolig eller rädd för något, jag visste ju att jag redan hade det jag allra hels vela ha. Jag hade stöd, trygghet och tröst. Något som jag även hoppas att jag gav under de åren.
Jag minns inte det exakta ögonblicket när det började gå utför. Jag minns inte de första förvirrande sjukhusbesöken. Jag var ju aldrig orolig. Naivt trodde jag att inget skulle kunna förstöra det där perfekta, det där underbara. Den värld som vi två delade. Jag minns dock det exakta ögonblicket när den slutgiltiga sprickan uppstod. Det var en oktoberkväll. Det regnade, åter igen ett minne där vädret förebådar vad som ska komma, jag visste det dock inte då. Jag väntade på honom bredvid pianot. Det nötta, svara och älskade pianot. Regnet öste ner, det droppade och smattrade sig förbi fönstren. Himlen var fylld av svarta och mörkblå moln. Ansträngde jag mig riktigt mycket kunna jag till och med höra hur vattnet slog emot bladen på eken ute i trädgården. Det var en kylig och lite primitiv doft i rummet men jag frös inte. När han kom in i rummet väntade jag mig det där underbara solskensleendet som var helt reserverat för mig. Det kom aldrig.
Det var då jag förstod att något var ohyggligt fel. Han mun sade ingenting men ögonens tomhet gjorde det. Han satte sig istället framför pianot och talade med mig på det sätt som han lättast talade med mig. På det sätt som var vårt. Han spelade den mest fantastiska och ohyggliga melodin jag någonsin hört. Den byggde på kärlek, värme och glädje. Men över det låg toner av förlust och sorg. Jag började gråta innan han ens hunnit halvvägs, jag förstod även om jag inte visste. Jag såg att han grät också. Tårarna föll sakta över de vita och svarta tangenterna. Musiken växte sig tyngre och lättade sedan igen. De tycktes viska budskap om styrka. En styrka jag visste att jag inte skulle ha om jag inte hade honom. När tonerna klingade av dånade tystnaden trots regnet utanför. Tystnaden fyllde båda våras sinnen. Vi satt på golvet och grät länge, länge. Sen sov vi i armarna på varandra på den röda mattan. I vår värld som var helt bortkopplad från allt annat, något som regnet hjälpte till med nu när musiken tystnat.
Han kämpade i nästan ett helt år, ett år vi försökte fylla med en livstid av samtal, kärlek och musik. Han spelade aldrig den låten igen. Hans toner var alltid fyllda av positivitet, hopp och styrka. Jag sög åt mig allt som en svamp. Jag behövde det. Jag behövde honom. Det borde ha varit jag som tröstade och stöttade honom genom allt, men han lät mig aldrig. Han tog hand om mig även då, när han var så sjuk. Visade mig att han åter gav mig det jag allra mest behövde. Men det blev allt jobbigare för honom att spela och så en dag, alldeles för tidigt, tystnade tonerna helt.
Jag tog mig igenom det, hur minns jag inte. Det som slutligen bar mig var drömmarna, våra gemensamma drömmar som nu var mina egna att uppleva. Någonstans vände det och jag bestämde mig för att leva för båda våras skull. Jag hade kvar honom i minnena, i min styrka, i vem jag var. Och i musiken som nu spelades i mitt hjärta och inte från pianot.
Han hade funnits där så länge jag kan minnas, som en bror i huset intill. Han var tre år äldre, mycket modigare och mycket klokare än vad jag någonsin var. Det var lite det som gjorde honom så lätt att gilla, han var aldrig elak även när jag inte förstod. Han lät mig vara mig själv redan när jag var liten. På det sättet växte jag upp, med hans stöd och tystlåtna medgivande till att jag hade rätt att finnas. Ett medgivande jag behövde.
Mina föräldrar bråkade alltid, det var pengar, det var jobb, det var intressen. Allra mest var det jag. Vem skulle hämta och lämna mig på dagis och skola. Vem skulle se till att jag fick nya skor. Jag gick sönder av att alltid höra det så istället gömde jag mig i grannhuset, hos honom. Det var en av de dagarna, när jag var i 7-års åldern, han måste ha varit tio, som han för att trösta mig en dag satte sig vid pianot och skrev en låt. En låt bara för mig. Det var inte bra. Han hade aldrig lärt sig att spela på pianot, men det planlösa plinkandet bildade ändå någon form av slinga. Ljud som dansade och upprepades. Och det var bara för mig. Jag minns den där känslan, den otroliga kärlek som växte i bröstet på mig redan då. En kärlek som går utöver det man i vardagen pratar om. Han var mitt hopp i livet, han gav mig mening och han gav mig plats.
När jag tänker tillbaka på det förundras jag varje gång. Han gav mig precis det jag behövde, som om han undermedvetet viste exakt vad det var. Detta trots att han själv inte var så gammal. Jag spenderade många timmar lutad mot det franska fönstret i vardagsrummet där pianot stod. Sittandes på den mjuka röda mattan med fingrarna pillandes på den florstunna gardinen som hängde bredvid mig. Jag satt där medan han lärde sig spela, genom träning av små vaggvisor och så småningom mer komplicerade låtar. Vi pratade väldigt sällan när han spelade, vi lät musiken fylla tystnaden och bara njöt vår egna flykt från verkligheten.
Det kändes verkligen så. När jag satt där och lyssnade försvann världen utanför, problemen hemma och i skolan var borta. Kvar var han, jag och pianot. Jag lärde mig aldrig spela. Ingenting. Jag hade inte tålamodet, speciellt inte när han gjorde det så bra åt oss båda. Han började komponera egna låtar, jag satt där även då. Han spelade en liten bit, gjorde ett uppehåll, antecknade något och testade igen. Själv satt jag och lyssnade, tänkte, studerade och ibland kanske jag hade en bok att läsa.
Det var så skönt, det var min fristad. Han var min fristad. Inte var det konstigt att jag, när jag kom upp i tonåren, började utveckla mer romantiska känslor för honom. Han var trots allt det viktigaste i mitt liv. Jag vågade aldrig säga något av rädsla att det skulle förstöra allt det vi hade tillsammans. Jag kände inget direkt behov av det heller, jag var nöjd bara jag hade honom där bredvid. Mitt stöd, mitt allt. Det visade sig att jag inget behövde säga.
Jag minns den där dagen så väl, tror mig minnas den korrekt om inte annat. När jag tänker tillbaka på den tycktes solen lysa extra starkt bara för den dagen. Jag minns hur solljuset föll in genom de höga fönstren i just det där rummet, vårat rum. Det dansade över trägolvet och de ljust olivgröna väggarna. Jag minns också att det var varmt, säkerligen den varmaste dagen den sommaren. Min tröja var lite fastklistrad vid huden i ryggslutet av värmen. Det hade varit en hård dag i skolan, flera prov och andra vardagliga problem. Hemma bråkades det inte, istället rådde en tystnad som var värre än skriken. En dödstystnad som spred sig in i varenda vrå och nerv. Det var därför jag gick till honom.
Han lyste upp när han såg mig ute på trappan, och efter ett varsitt glas vatten hamnade vi i Rummet.
Han började spela ett väldigt vackert stycke som jag aldrig hört tidigare, jag visste inte vad det var. Jag visst väldigt sällan vad det var. Jag brydde mig inte om vad styckena hette, det var ljudet som var det viktiga. Det var ljudet som uppfyllde mig. Som så många gånger tidigare tycktes musiken vara den som talade åt oss, det behövdes inga ord. Jag satt som trollbunden på min vanliga plats på golvet och jag hörde det. Det låter kanske otroligt men jag hörde hans känslor i musiken. I samma ögonblick som den tanken gick upp för mig mötte han min blick över pianot. Han måste ha sett mina känslor i det ögonblicket. Jag kände själv att jag var en öppen bok, helt utan hämningar. Det behövdes inte. Vi var så samspelta, så utlämnade och så trygga. Han avslutade stycket, som om vi hade all tid i världen. Det var vår egen värld och vi gjorde vad vi önskade med den. När han spelat färdig reste han sig sakta, så oerhört sakta, och kom fram till mig. Sjönk ner framför mig på golvet. Där såg han mig i ögononen igen och sen kysste han mig. Jag var sexton år och det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv.
Den sommaren var underbar, det tre nästkommande åren likaså. En perfekt balans av vardag och musik. När jag minns de åren så minns jag de som otroliga. Jag kände mig inte orolig eller rädd för något, jag visste ju att jag redan hade det jag allra hels vela ha. Jag hade stöd, trygghet och tröst. Något som jag även hoppas att jag gav under de åren.
Jag minns inte det exakta ögonblicket när det började gå utför. Jag minns inte de första förvirrande sjukhusbesöken. Jag var ju aldrig orolig. Naivt trodde jag att inget skulle kunna förstöra det där perfekta, det där underbara. Den värld som vi två delade. Jag minns dock det exakta ögonblicket när den slutgiltiga sprickan uppstod. Det var en oktoberkväll. Det regnade, åter igen ett minne där vädret förebådar vad som ska komma, jag visste det dock inte då. Jag väntade på honom bredvid pianot. Det nötta, svara och älskade pianot. Regnet öste ner, det droppade och smattrade sig förbi fönstren. Himlen var fylld av svarta och mörkblå moln. Ansträngde jag mig riktigt mycket kunna jag till och med höra hur vattnet slog emot bladen på eken ute i trädgården. Det var en kylig och lite primitiv doft i rummet men jag frös inte. När han kom in i rummet väntade jag mig det där underbara solskensleendet som var helt reserverat för mig. Det kom aldrig.
Det var då jag förstod att något var ohyggligt fel. Han mun sade ingenting men ögonens tomhet gjorde det. Han satte sig istället framför pianot och talade med mig på det sätt som han lättast talade med mig. På det sätt som var vårt. Han spelade den mest fantastiska och ohyggliga melodin jag någonsin hört. Den byggde på kärlek, värme och glädje. Men över det låg toner av förlust och sorg. Jag började gråta innan han ens hunnit halvvägs, jag förstod även om jag inte visste. Jag såg att han grät också. Tårarna föll sakta över de vita och svarta tangenterna. Musiken växte sig tyngre och lättade sedan igen. De tycktes viska budskap om styrka. En styrka jag visste att jag inte skulle ha om jag inte hade honom. När tonerna klingade av dånade tystnaden trots regnet utanför. Tystnaden fyllde båda våras sinnen. Vi satt på golvet och grät länge, länge. Sen sov vi i armarna på varandra på den röda mattan. I vår värld som var helt bortkopplad från allt annat, något som regnet hjälpte till med nu när musiken tystnat.
Han kämpade i nästan ett helt år, ett år vi försökte fylla med en livstid av samtal, kärlek och musik. Han spelade aldrig den låten igen. Hans toner var alltid fyllda av positivitet, hopp och styrka. Jag sög åt mig allt som en svamp. Jag behövde det. Jag behövde honom. Det borde ha varit jag som tröstade och stöttade honom genom allt, men han lät mig aldrig. Han tog hand om mig även då, när han var så sjuk. Visade mig att han åter gav mig det jag allra mest behövde. Men det blev allt jobbigare för honom att spela och så en dag, alldeles för tidigt, tystnade tonerna helt.
Jag tog mig igenom det, hur minns jag inte. Det som slutligen bar mig var drömmarna, våra gemensamma drömmar som nu var mina egna att uppleva. Någonstans vände det och jag bestämde mig för att leva för båda våras skull. Jag hade kvar honom i minnena, i min styrka, i vem jag var. Och i musiken som nu spelades i mitt hjärta och inte från pianot.
Söderhamn
Nu har jag då spenderat några dagar här i söderhamn och det är lite skönt att vara hemma, samtidigt så har man ju bott här i så många år att allt bara känns bekvämt och invant. Onsdagkväll spenderades med familjen och jag fick en hel hög med försenade julklappar. Fick en massa fina saker, speciellt från syster. Några av den är: En mysig filt, usb-lampa till datorn, läslampa att sätta fast på bokpärmen, film... Det var så mycket och jag minns inte allt just nu >_____< fick massa pengar av mamma och pappa också, något jag inte trott men som verkligen kommer gå åt till resor och andra utgifter.
Igår tog jag och syster en sväng på stan, och jag köpte lite saker på rea. Det kändes underbart att bara få umgås med henne på egen hand i några timmar. Senare på eftermiddagen åkte vi hem till farmor, där vi fikade lite och jag fick ytterligare julklappar, bland dessa stickade vantar och sockor. Farmor behövdes dessutom piggas upp lite då hon inte har det så bra just nu, tror hon blev glad att vi dök upp. Jag lovade henne dessutom att hämta henne imorgon för att ta oss till E-center och handla lite.
Det var också igår som jag började kolla på My Little Pony: Friendship is Magic. Det var mycket bättre än jag trott och jag blev väldigt glad av att se på det. Massa färg och glädje! Kommer förhoppningsvis fortsätta kolla.
Idag var jag, syster och mamma en sväng med hundarna upp till stugan. Det var otroligt mycket snö där uppe trots att det inte verkar finnas någon annanstans. Tog en massa bilder med nya kameran och lekte lite med hundarna innan det var dags att åka hem igen. Väl hemma kom syster på den smarta idéen att jag skulle skjutsa henne till Gävle, och samtidigt gå på IKEA och Valbo köpcentrum, så hon slapp vänta på tåget. Så det gjorde vi och jag drog med J-chan också. Återigen gjorde jag av med en massa pengar på saker jag inte har plats för i väskan >___< Men jag hade roligt! Nu ska jag mysa här i sängen framför datorn resten av kvällen. Imorgon blir det Asian Night at J-Chans Place <3
Dagens musik Kings of Leon - Sex On Fire och 2NE1 - I Am The Best
Igår tog jag och syster en sväng på stan, och jag köpte lite saker på rea. Det kändes underbart att bara få umgås med henne på egen hand i några timmar. Senare på eftermiddagen åkte vi hem till farmor, där vi fikade lite och jag fick ytterligare julklappar, bland dessa stickade vantar och sockor. Farmor behövdes dessutom piggas upp lite då hon inte har det så bra just nu, tror hon blev glad att vi dök upp. Jag lovade henne dessutom att hämta henne imorgon för att ta oss till E-center och handla lite.
Det var också igår som jag började kolla på My Little Pony: Friendship is Magic. Det var mycket bättre än jag trott och jag blev väldigt glad av att se på det. Massa färg och glädje! Kommer förhoppningsvis fortsätta kolla.
Idag var jag, syster och mamma en sväng med hundarna upp till stugan. Det var otroligt mycket snö där uppe trots att det inte verkar finnas någon annanstans. Tog en massa bilder med nya kameran och lekte lite med hundarna innan det var dags att åka hem igen. Väl hemma kom syster på den smarta idéen att jag skulle skjutsa henne till Gävle, och samtidigt gå på IKEA och Valbo köpcentrum, så hon slapp vänta på tåget. Så det gjorde vi och jag drog med J-chan också. Återigen gjorde jag av med en massa pengar på saker jag inte har plats för i väskan >___< Men jag hade roligt! Nu ska jag mysa här i sängen framför datorn resten av kvällen. Imorgon blir det Asian Night at J-Chans Place <3
Dagens musik Kings of Leon - Sex On Fire och 2NE1 - I Am The Best
onsdag 4 januari 2012
Resan fortsätter
Visst hade jag rätt! 30 minuters försening i Stockholm och jag var lagom bitter och åksjuk tills för ca tio minuter sedan. Då ringde M bara ändå för att höra hur det var med mig, detta trots att vi umgicks igår och att han precis slutat jobbet. Jag blir så glad av sådana enkla handlingar, det visar att jag för 5,5 år sedan valde rätt kille. Det känns så underbart att det idag fortfarande (trots alla problem och motgångar vi haft) känns så rätt <3 så jag lutar mig tillbaka i sätet, sväljer det växande illamåendet och planerar att le löjligt för mig själv de sista 20 minutrarna av resan ^___^
Iskall resa
Nu har jag inlett resan hem till söderhamn, dagen började inte särskilt bra. Trött och ont i ryggen efter att sovit hela natten på soffan (något som inte var planerat). Stress med att läsa seminarietexterna och sen hålla seminariet. Det gick inte jättebra, kände mig massa nervös igen när jag skulle prata. Sen hinna ge Itzumi min bok (som hon är snäll och lånar om) innan det var dags att ta med sig jätteväskan och bege sig mot tågstationen. Svinkallt är det ute och självfallet så glömde jag halsduken samt tog fel vantar i ren panik. Nu står jag på stationen medan isvindar smeker mina händer och ben. Jag förutser tågproblem T___T
söndag 1 januari 2012
Gott nytt år!
Jag får önska er alla ett riktigt gott 2012! <3
Samtidigt skryter jag lite med min oerhört älskade kamera! För fler raketbilder kolla här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)