När jag tänker tillbaka tror jag inte jag har ett enda minne från min barndom, som är värt att minnas, där han inte är med. Han var alltid lång, redan som barn, bara det fick mig att se upp till honom tror jag. Jag minns blicken han hade som tioåring som om det var igår, han var alltid busig och fylld av liv, med håret på ända och ett leende på läpparna. Hans leende fick solen att gå upp även den mest stormiga dag. Och jag hade många stormiga dagar på den tiden. Det jag dock minns allra mest är hans händer, hans fingrar som lärde sig att dansa över tangenterna på det svarta slitna pianot, och frammana de mest fantastiska av ljud.
Han hade funnits där så länge jag kan minnas, som en bror i huset intill. Han var tre år äldre, mycket modigare och mycket klokare än vad jag någonsin var. Det var lite det som gjorde honom så lätt att gilla, han var aldrig elak även när jag inte förstod. Han lät mig vara mig själv redan när jag var liten. På det sättet växte jag upp, med hans stöd och tystlåtna medgivande till att jag hade rätt att finnas. Ett medgivande jag behövde.
Mina föräldrar bråkade alltid, det var pengar, det var jobb, det var intressen. Allra mest var det jag. Vem skulle hämta och lämna mig på dagis och skola. Vem skulle se till att jag fick nya skor. Jag gick sönder av att alltid höra det så istället gömde jag mig i grannhuset, hos honom. Det var en av de dagarna, när jag var i 7-års åldern, han måste ha varit tio, som han för att trösta mig en dag satte sig vid pianot och skrev en låt. En låt bara för mig. Det var inte bra. Han hade aldrig lärt sig att spela på pianot, men det planlösa plinkandet bildade ändå någon form av slinga. Ljud som dansade och upprepades. Och det var bara för mig. Jag minns den där känslan, den otroliga kärlek som växte i bröstet på mig redan då. En kärlek som går utöver det man i vardagen pratar om. Han var mitt hopp i livet, han gav mig mening och han gav mig plats.
När jag tänker tillbaka på det förundras jag varje gång. Han gav mig precis det jag behövde, som om han undermedvetet viste exakt vad det var. Detta trots att han själv inte var så gammal. Jag spenderade många timmar lutad mot det franska fönstret i vardagsrummet där pianot stod. Sittandes på den mjuka röda mattan med fingrarna pillandes på den florstunna gardinen som hängde bredvid mig. Jag satt där medan han lärde sig spela, genom träning av små vaggvisor och så småningom mer komplicerade låtar. Vi pratade väldigt sällan när han spelade, vi lät musiken fylla tystnaden och bara njöt vår egna flykt från verkligheten.
Det kändes verkligen så. När jag satt där och lyssnade försvann världen utanför, problemen hemma och i skolan var borta. Kvar var han, jag och pianot. Jag lärde mig aldrig spela. Ingenting. Jag hade inte tålamodet, speciellt inte när han gjorde det så bra åt oss båda. Han började komponera egna låtar, jag satt där även då. Han spelade en liten bit, gjorde ett uppehåll, antecknade något och testade igen. Själv satt jag och lyssnade, tänkte, studerade och ibland kanske jag hade en bok att läsa.
Det var så skönt, det var min fristad. Han var min fristad. Inte var det konstigt att jag, när jag kom upp i tonåren, började utveckla mer romantiska känslor för honom. Han var trots allt det viktigaste i mitt liv. Jag vågade aldrig säga något av rädsla att det skulle förstöra allt det vi hade tillsammans. Jag kände inget direkt behov av det heller, jag var nöjd bara jag hade honom där bredvid. Mitt stöd, mitt allt. Det visade sig att jag inget behövde säga.
Jag minns den där dagen så väl, tror mig minnas den korrekt om inte annat. När jag tänker tillbaka på den tycktes solen lysa extra starkt bara för den dagen. Jag minns hur solljuset föll in genom de höga fönstren i just det där rummet, vårat rum. Det dansade över trägolvet och de ljust olivgröna väggarna. Jag minns också att det var varmt, säkerligen den varmaste dagen den sommaren. Min tröja var lite fastklistrad vid huden i ryggslutet av värmen. Det hade varit en hård dag i skolan, flera prov och andra vardagliga problem. Hemma bråkades det inte, istället rådde en tystnad som var värre än skriken. En dödstystnad som spred sig in i varenda vrå och nerv. Det var därför jag gick till honom.
Han lyste upp när han såg mig ute på trappan, och efter ett varsitt glas vatten hamnade vi i Rummet.
Han började spela ett väldigt vackert stycke som jag aldrig hört tidigare, jag visste inte vad det var. Jag visst väldigt sällan vad det var. Jag brydde mig inte om vad styckena hette, det var ljudet som var det viktiga. Det var ljudet som uppfyllde mig. Som så många gånger tidigare tycktes musiken vara den som talade åt oss, det behövdes inga ord. Jag satt som trollbunden på min vanliga plats på golvet och jag hörde det. Det låter kanske otroligt men jag hörde hans känslor i musiken. I samma ögonblick som den tanken gick upp för mig mötte han min blick över pianot. Han måste ha sett mina känslor i det ögonblicket. Jag kände själv att jag var en öppen bok, helt utan hämningar. Det behövdes inte. Vi var så samspelta, så utlämnade och så trygga. Han avslutade stycket, som om vi hade all tid i världen. Det var vår egen värld och vi gjorde vad vi önskade med den. När han spelat färdig reste han sig sakta, så oerhört sakta, och kom fram till mig. Sjönk ner framför mig på golvet. Där såg han mig i ögononen igen och sen kysste han mig. Jag var sexton år och det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv.
Den sommaren var underbar, det tre nästkommande åren likaså. En perfekt balans av vardag och musik. När jag minns de åren så minns jag de som otroliga. Jag kände mig inte orolig eller rädd för något, jag visste ju att jag redan hade det jag allra hels vela ha. Jag hade stöd, trygghet och tröst. Något som jag även hoppas att jag gav under de åren.
Jag minns inte det exakta ögonblicket när det började gå utför. Jag minns inte de första förvirrande sjukhusbesöken. Jag var ju aldrig orolig. Naivt trodde jag att inget skulle kunna förstöra det där perfekta, det där underbara. Den värld som vi två delade. Jag minns dock det exakta ögonblicket när den slutgiltiga sprickan uppstod. Det var en oktoberkväll. Det regnade, åter igen ett minne där vädret förebådar vad som ska komma, jag visste det dock inte då. Jag väntade på honom bredvid pianot. Det nötta, svara och älskade pianot. Regnet öste ner, det droppade och smattrade sig förbi fönstren. Himlen var fylld av svarta och mörkblå moln. Ansträngde jag mig riktigt mycket kunna jag till och med höra hur vattnet slog emot bladen på eken ute i trädgården. Det var en kylig och lite primitiv doft i rummet men jag frös inte. När han kom in i rummet väntade jag mig det där underbara solskensleendet som var helt reserverat för mig. Det kom aldrig.
Det var då jag förstod att något var ohyggligt fel. Han mun sade ingenting men ögonens tomhet gjorde det. Han satte sig istället framför pianot och talade med mig på det sätt som han lättast talade med mig. På det sätt som var vårt. Han spelade den mest fantastiska och ohyggliga melodin jag någonsin hört. Den byggde på kärlek, värme och glädje. Men över det låg toner av förlust och sorg. Jag började gråta innan han ens hunnit halvvägs, jag förstod även om jag inte visste. Jag såg att han grät också. Tårarna föll sakta över de vita och svarta tangenterna. Musiken växte sig tyngre och lättade sedan igen. De tycktes viska budskap om styrka. En styrka jag visste att jag inte skulle ha om jag inte hade honom. När tonerna klingade av dånade tystnaden trots regnet utanför. Tystnaden fyllde båda våras sinnen. Vi satt på golvet och grät länge, länge. Sen sov vi i armarna på varandra på den röda mattan. I vår värld som var helt bortkopplad från allt annat, något som regnet hjälpte till med nu när musiken tystnat.
Han kämpade i nästan ett helt år, ett år vi försökte fylla med en livstid av samtal, kärlek och musik. Han spelade aldrig den låten igen. Hans toner var alltid fyllda av positivitet, hopp och styrka. Jag sög åt mig allt som en svamp. Jag behövde det. Jag behövde honom. Det borde ha varit jag som tröstade och stöttade honom genom allt, men han lät mig aldrig. Han tog hand om mig även då, när han var så sjuk. Visade mig att han åter gav mig det jag allra mest behövde. Men det blev allt jobbigare för honom att spela och så en dag, alldeles för tidigt, tystnade tonerna helt.
Jag tog mig igenom det, hur minns jag inte. Det som slutligen bar mig var drömmarna, våra gemensamma drömmar som nu var mina egna att uppleva. Någonstans vände det och jag bestämde mig för att leva för båda våras skull. Jag hade kvar honom i minnena, i min styrka, i vem jag var. Och i musiken som nu spelades i mitt hjärta och inte från pianot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar