Jag vill bara inleda med att säga att allt det här är egentligen enbart skrivet för att fästa mina tankar på något åt mig själv så läser ni och inte förstår vad det handlar om så är det inte ert fel.
Vissa dagar stannar jag bara upp och blir förvirrad och undrar vart jag egentligen är på väg? Ibland vill jag bara vara någon helt annanstans. Det spelar ingen roll hur mycket man pratar om att utbildningen är bra, om jag kämpar så kommer jag i framtiden ha ett stadigt jobb. Det spelar ingen roll att jag i framtiden kommer kunna känna mig trygg och nöjd. Jag lever nu! och just nu har jag tråkigt och är ensam. Det enda jag har att koncentrera mig på verkar vara skola och böcker och vad som möjligen sker i framtiden.
Visst har jag en underbar pojkvän, som jag umgås med och pratar med mycket. Vårat förhållande har blivit mycket bättre sedan jag tog chansen och flytta hit. Men ibland låter jag ändå saken gå ut över honom. Det är egentligen inte meningen men jag reagerar så för det finns ingen annanstans alla känslor kan ta vägen. Jag vet aldrig hur mycket energi jag ska lägga på att inte dra in honom eller hur mycket jag kan räkna med att han har förståelse över. Den balansen gör mig rädd, jag blir rädd att jag ska mista även den biten i mitt liv och samtidigt blir jag lite arg för jag vill kunna vara säker att jag kan räkna med honom. Vissa stunder är trots allt underbara <3
ibland funderar jag om det skulle vara bättre om vi bodde tillsammans, på det viset var jag inte ensam om allt, jag skulle inte var tvungen att själv tackla alla problem, alla utgifter och all oro. Jag skulle höra att det var någon annan där hemma, någon som jag litar på och vill dela allt med. Jag längtar faktiskt lite efter det även om det i stort fungerar bra för mig att bo själv också. jag vill heller inte stressa på något som vi båda inte är redo för, det känns ibland som om jag är lite för krävande. Jag vill vara tillsammans och vara lycklig och ibland blir jag galen eftersom jag inte vet om det är vad han vill.
Så jag väntar, jag kämpar och jag anstränger mig. Ibland kan jag inte hålla allt inne hur mycket jag än försöker. Idag har varit en sådan dag. Allt är ändå utrett och jag sitter här och häver ur mig allt och jag känner mig åter igen dum för att jag reagerat på det här viset. Jag är bara less på att aldrig känna mig tillräcklig, för någon. Inte ens för mig själv. Ibland vill jag bara springa genom livet och uppleva alla saker så fort som möjligt, av rädsla att det annars kommer glida mig ur händerna. Andra gånger stannar jag upp och undrar vad tusan jag håller på med eftersom allt då känns så stressat och utan anledning som om jag inte har en aning om vart jag är påväg. Eller jag vet vart jag vill men jag vet aldrig hur mycket av mig själv jag ska lägga på att komma dit. Tänk om det ändå inte sker? tänk om något oförutsett händer? Ibland tänker jag allt för mycket utan att hitta några svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar