Jag vill bara inleda med att säga att allt det här är egentligen enbart skrivet för att fästa mina tankar på något åt mig själv så läser ni och inte förstår vad det handlar om så är det inte ert fel.
Vissa dagar stannar jag bara upp och blir förvirrad och undrar vart jag egentligen är på väg? Ibland vill jag bara vara någon helt annanstans. Det spelar ingen roll hur mycket man pratar om att utbildningen är bra, om jag kämpar så kommer jag i framtiden ha ett stadigt jobb. Det spelar ingen roll att jag i framtiden kommer kunna känna mig trygg och nöjd. Jag lever nu! och just nu har jag tråkigt och är ensam. Det enda jag har att koncentrera mig på verkar vara skola och böcker och vad som möjligen sker i framtiden.
Visst har jag en underbar pojkvän, som jag umgås med och pratar med mycket. Vårat förhållande har blivit mycket bättre sedan jag tog chansen och flytta hit. Men ibland låter jag ändå saken gå ut över honom. Det är egentligen inte meningen men jag reagerar så för det finns ingen annanstans alla känslor kan ta vägen. Jag vet aldrig hur mycket energi jag ska lägga på att inte dra in honom eller hur mycket jag kan räkna med att han har förståelse över. Den balansen gör mig rädd, jag blir rädd att jag ska mista även den biten i mitt liv och samtidigt blir jag lite arg för jag vill kunna vara säker att jag kan räkna med honom. Vissa stunder är trots allt underbara <3
ibland funderar jag om det skulle vara bättre om vi bodde tillsammans, på det viset var jag inte ensam om allt, jag skulle inte var tvungen att själv tackla alla problem, alla utgifter och all oro. Jag skulle höra att det var någon annan där hemma, någon som jag litar på och vill dela allt med. Jag längtar faktiskt lite efter det även om det i stort fungerar bra för mig att bo själv också. jag vill heller inte stressa på något som vi båda inte är redo för, det känns ibland som om jag är lite för krävande. Jag vill vara tillsammans och vara lycklig och ibland blir jag galen eftersom jag inte vet om det är vad han vill.
Så jag väntar, jag kämpar och jag anstränger mig. Ibland kan jag inte hålla allt inne hur mycket jag än försöker. Idag har varit en sådan dag. Allt är ändå utrett och jag sitter här och häver ur mig allt och jag känner mig åter igen dum för att jag reagerat på det här viset. Jag är bara less på att aldrig känna mig tillräcklig, för någon. Inte ens för mig själv. Ibland vill jag bara springa genom livet och uppleva alla saker så fort som möjligt, av rädsla att det annars kommer glida mig ur händerna. Andra gånger stannar jag upp och undrar vad tusan jag håller på med eftersom allt då känns så stressat och utan anledning som om jag inte har en aning om vart jag är påväg. Eller jag vet vart jag vill men jag vet aldrig hur mycket av mig själv jag ska lägga på att komma dit. Tänk om det ändå inte sker? tänk om något oförutsett händer? Ibland tänker jag allt för mycket utan att hitta några svar.
lördag 21 januari 2012
onsdag 18 januari 2012
SOPA & PIPA
ja vad ska man då säga? under de senaste timmarna har internet börjat överrösas av "censored"-kampanjer emot de eventuella amerikanska lagarna SOPA (Stop Online Piracy Act) & PIPA (PROTECT IP Act/Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011) och jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Jag har läst på lite om lagarna ifråga under dagen (när jag inte kämpat på med min uppsats) och jag kan personligen säga att jag inte gillar dem, liksom jag inte gillade när svensk lagstiftning antog ipred-lagen och FRA-lagen. Det jag dock inte riktgt förstår mig på är den plötsliga löpeld som sprider sig över The World Wide Web. Facebookstatusar uppdateras med texten "This Facebook status was removed by Stop Online Piracy Act (SOPA) due to severe copyright © violation and overly aggressive behavior." Bloggar och hemsidor lägger in en censur för att understryka vad lagen kan innebära:
Ja till och med självaste Wikipedia tar ställning genom att under 24 timmar släcka ner sin engelskspråkiga sida (även om jag nu fått höra på omvägar att detta ska kunna kringgås med ett enkelt ESC-tryckning när sidan laddas).
Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Visst är det helt okej att ta ställning i frågan, och det är trots allt min egen ståndpunkt som dessa människor också försöker få fram. Men till viss del kan jag även tycka att det är överdrivet. Jag vet inte med er men jag tänker på samma löpeld som spreds, främst över de svenska sidorna, när ipred skulle träda i kraft. Vad jag vet så har lagen inte alls fått den slagkraft som alla dessa människor fruktade för.
Samtidigt kan jag förstår varför SOPA blir ett så pass känslomässigt ämne, återigen finns risken att en lag ska lägga sig i och påverka det fria ordet. Friheten att uttrycka sig är ändå en av våra egna svenska grundlagar. Att SOPA-lagen dessutom kommer från USA som i dag ändå ska föreställa den stora bilden av demokrati och yttrandefrihet är skrämande.
Men samtidigt, vad tror dessa människor ska hända? Att ett gäng byråkrater ska sitta inlåst i någon lokal på den amerikanska landsbygden och surfa runt med en virtuell överstrykningspenna och censurera det som vi postar på våra bloggar? Hur skulle de ens lagligt kunna göra ett sådant ingrepp på en internationell? Eller ens på en amerikansk? Jag tror att människor åter igen fått själva lagen om bakfoten. SOPA blir en lag som är anpassad att dömma en person som på Internet kopierat och spritt någon annans copyright-material, alltså fildelning m.m. Den gör inte att du blir censurerad för att du skriver om din egen åsikt eller använder fula ord för att bara nämna några exempel. Hey! De har ingen rätt att aktivt gå in och censurera över huvud taget.
Visst, jag försåt att detta bara är ett ställningstagande och en demonstration, och jag vet att SOPA kan få konsekvenser, speciellt då lagen har rätt att begära att till exempel Google blockar vissa sökresultat till sidor som anses överskrida lagen och att dessutom straffa dessa "olagliga" sidor. och PIPA kan mer direkt angripa sidor så som The Pirat Bay där huvudsyftet kan anses vara att just sprida copyright-material. Ni ska komma ihåg att jag inte tar ställning emot er! Det jag försöker förklara här varför jag själv inte stressar upp mig över ämnet för närvarande.
Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka. Visst är det helt okej att ta ställning i frågan, och det är trots allt min egen ståndpunkt som dessa människor också försöker få fram. Men till viss del kan jag även tycka att det är överdrivet. Jag vet inte med er men jag tänker på samma löpeld som spreds, främst över de svenska sidorna, när ipred skulle träda i kraft. Vad jag vet så har lagen inte alls fått den slagkraft som alla dessa människor fruktade för.
Samtidigt kan jag förstår varför SOPA blir ett så pass känslomässigt ämne, återigen finns risken att en lag ska lägga sig i och påverka det fria ordet. Friheten att uttrycka sig är ändå en av våra egna svenska grundlagar. Att SOPA-lagen dessutom kommer från USA som i dag ändå ska föreställa den stora bilden av demokrati och yttrandefrihet är skrämande.
Men samtidigt, vad tror dessa människor ska hända? Att ett gäng byråkrater ska sitta inlåst i någon lokal på den amerikanska landsbygden och surfa runt med en virtuell överstrykningspenna och censurera det som vi postar på våra bloggar? Hur skulle de ens lagligt kunna göra ett sådant ingrepp på en internationell? Eller ens på en amerikansk? Jag tror att människor åter igen fått själva lagen om bakfoten. SOPA blir en lag som är anpassad att dömma en person som på Internet kopierat och spritt någon annans copyright-material, alltså fildelning m.m. Den gör inte att du blir censurerad för att du skriver om din egen åsikt eller använder fula ord för att bara nämna några exempel. Hey! De har ingen rätt att aktivt gå in och censurera över huvud taget.
Visst, jag försåt att detta bara är ett ställningstagande och en demonstration, och jag vet att SOPA kan få konsekvenser, speciellt då lagen har rätt att begära att till exempel Google blockar vissa sökresultat till sidor som anses överskrida lagen och att dessutom straffa dessa "olagliga" sidor. och PIPA kan mer direkt angripa sidor så som The Pirat Bay där huvudsyftet kan anses vara att just sprida copyright-material. Ni ska komma ihåg att jag inte tar ställning emot er! Det jag försöker förklara här varför jag själv inte stressar upp mig över ämnet för närvarande.
Sherlock Holmes: A Game of Shadows
Ikväll fick jag äntligen se den nya Sherlock Holmes-filmen. Något jag både längtat efter och fasat för. Jag måste säga att den var helt okej.
Historien handlar självklart om en insnärjd komplott som endas Sherlock Holmes förstår sig på och idén om ett världskrig är vad som står på spel. Det hela visar sig snabbt bli en mästarnas kamp genier emellan och många liv dras in i stridigheterna och balansgången som alltid förföljer Sherlock Holmes och hans genialiska tokigheter.
Det jag i allmänhet gillar med dessa tolkningar av Holmes är den mer moderna tolkningen av karaktären. En förnyad form av den annars väldigt torra bild av geniet som gör sig utomordentlig på film. Den moderna Holmes är inte rädd för att kasta sig in i slagsmålen, skämta och förlöjliga sig, samtidigt som grunden, som bygger på det genomtänkta - nästan reflexmässiga - mästerligheterna finns kvar. En, enligt mig, lyckad omvandling som gör bara gör historien bättre.
Den moderna Holmes fungerar även aldeles utmärkt i denna film, liksom den gjorde i den första, vilket skapar möjlighet till fler eldstrider och slagsmål än vad den "gamla" Holmes skulle ha gjort. Strider vilket vi som allmänna biobesökare är vana vid, ja nära nog begär, när det kommer till genomtänkta actionpussel som Sherlock Holmes-filmerna innebär. Dock kan jag ställa mig frångande till vart de egentligen drar gränsen? Utan att spoila för mycket så kan jag i alla fall uttrycka lite negativa känslor över den allt för krigsinspirerade eldstriden i skogen. Den var enligt mig alldeles för överdriven och i stor utsträckning helt onödig för historiens räkning. Det känns lite som att filmskaparna gått lite för långt med publikens begäran av specialefekter och vapen, något en riktigt bra historia inte alls behöver så mycket av för att vara värd att se.
Hur var det då med den övriga känslan i filmen? Tja, utöver överdriften av vapen (för ja, det var för många sådana med tanke på att filmen utspelar sig i slutet av 1800-talet) så hölls den tidsenliga känslan i alla fall för mig. Jag måste också få uttrycka min positiva inställning till kostymvalet även i denna film. Jag skulle kunna tänka mig att ett visst par, som jag såg den första filmen tillsammans med, kommer gotta sig länge i just kostymerna och tygerna i filmen. Personligen älskar jag särskilt zigenarnas - om man nu får kalla dem så fortfarande - kläder. De bygger på härliga färger, och speciellt utmärkande är Madam Simza's som jag efter lite googlande anser kan komma att påverka modevärlden något. Hon ser både tuff och kvinnlig ut.
Jag gillar även filmen för det övriga vackra i sceneriet, oavsett om motivet är en kyrka, ett tåg eller en fabrik byggd av tegelstenar. Kulisserna känns genomtänkta och passande både för historien och tiden den utspelar sig i. Även skådespeleriet är svårt att klanka ner på. Robert Downey Jr. gör som vanligt en fantastisk Sherlock Holms, balanserande på gränsen mellan geni och idioti (något som framgår än tydligare i inledningen av denna film). Jude Law som åter spelar Holmes trogne kompanjon Dr. John Watson, spelar perfekt där han själv balanserar mellan vresighet över Holmes påhitt och lockelsen av äventyr, och tidigare nämnda Simza som spelas av Noomi Rapace är både vacker och stark och passar bra in i rollen.
Allt detta får ju då det hela att låta som en utomordentlig upplevelse, eller hur? Nja, personligen tycker jag ändå de missat något väsentligt. Som jag minns den första filmen så satt man nästa som på nålar genom den första gången för att förstå hur allt hänger ihop. Något som även är karaktäristiskt för varje Sherlock Holmes-historia. Dock saknar jag lite av det i A Game of Shadows. Istället förklarades sakerna i tur och ordning genom filmen och väldigt lite resterade för att ge den där "aha"-upplevelsen när allt slutligen uppenbarade sig. Visst, det fanns vissa tendenser till detta, men inte tillräckligt för att jag ska tycka att det är nog. Det är trots allt det kalkylerande och förklarande slutet som gör en Sherlock Holmes-historia så speciellt.
Trots detta så är dock filmen helt klart värd att se, jag tyckte inte att jag slösade med pengar på min biobiljett. det är ett par timmars underhållning. Man ska dock inte gå dit med för höga förväntningar. Det är alltid svårt att slå den första filmen.
Det jag i allmänhet gillar med dessa tolkningar av Holmes är den mer moderna tolkningen av karaktären. En förnyad form av den annars väldigt torra bild av geniet som gör sig utomordentlig på film. Den moderna Holmes är inte rädd för att kasta sig in i slagsmålen, skämta och förlöjliga sig, samtidigt som grunden, som bygger på det genomtänkta - nästan reflexmässiga - mästerligheterna finns kvar. En, enligt mig, lyckad omvandling som gör bara gör historien bättre.
Den moderna Holmes fungerar även aldeles utmärkt i denna film, liksom den gjorde i den första, vilket skapar möjlighet till fler eldstrider och slagsmål än vad den "gamla" Holmes skulle ha gjort. Strider vilket vi som allmänna biobesökare är vana vid, ja nära nog begär, när det kommer till genomtänkta actionpussel som Sherlock Holmes-filmerna innebär. Dock kan jag ställa mig frångande till vart de egentligen drar gränsen? Utan att spoila för mycket så kan jag i alla fall uttrycka lite negativa känslor över den allt för krigsinspirerade eldstriden i skogen. Den var enligt mig alldeles för överdriven och i stor utsträckning helt onödig för historiens räkning. Det känns lite som att filmskaparna gått lite för långt med publikens begäran av specialefekter och vapen, något en riktigt bra historia inte alls behöver så mycket av för att vara värd att se.
Jag gillar även filmen för det övriga vackra i sceneriet, oavsett om motivet är en kyrka, ett tåg eller en fabrik byggd av tegelstenar. Kulisserna känns genomtänkta och passande både för historien och tiden den utspelar sig i. Även skådespeleriet är svårt att klanka ner på. Robert Downey Jr. gör som vanligt en fantastisk Sherlock Holms, balanserande på gränsen mellan geni och idioti (något som framgår än tydligare i inledningen av denna film). Jude Law som åter spelar Holmes trogne kompanjon Dr. John Watson, spelar perfekt där han själv balanserar mellan vresighet över Holmes påhitt och lockelsen av äventyr, och tidigare nämnda Simza som spelas av Noomi Rapace är både vacker och stark och passar bra in i rollen.
Allt detta får ju då det hela att låta som en utomordentlig upplevelse, eller hur? Nja, personligen tycker jag ändå de missat något väsentligt. Som jag minns den första filmen så satt man nästa som på nålar genom den första gången för att förstå hur allt hänger ihop. Något som även är karaktäristiskt för varje Sherlock Holmes-historia. Dock saknar jag lite av det i A Game of Shadows. Istället förklarades sakerna i tur och ordning genom filmen och väldigt lite resterade för att ge den där "aha"-upplevelsen när allt slutligen uppenbarade sig. Visst, det fanns vissa tendenser till detta, men inte tillräckligt för att jag ska tycka att det är nog. Det är trots allt det kalkylerande och förklarande slutet som gör en Sherlock Holmes-historia så speciellt. Trots detta så är dock filmen helt klart värd att se, jag tyckte inte att jag slösade med pengar på min biobiljett. det är ett par timmars underhållning. Man ska dock inte gå dit med för höga förväntningar. Det är alltid svårt att slå den första filmen.
fredag 13 januari 2012
Music of the day: Hands up - 2PM
tisdag 10 januari 2012
Hemma igen
Igår var det alltså åter dags att resa, och liksom många andra av mina dagar var denna dag innehållsrik. Det började med att man vaknade i panik och kommit ihåg att man glömt att ställa klocka. Det visade sig inte vara några problem då jag vaknade en timme innan den avsadda tiden. Morgonen spenderades med att äta och göra sig klar inför resan. Främst att lyckas packa väskan så bra som möjligt. Jag fick i alla fall en full IKEA-kasse över med saker jag inte hade plats med, så den står fortfarande säker hemma hos mina föräldrar inför nästa resa eller besök.
Jag hade megatur att J-chan kunna skjutsa mig till tåget eftersom att det innebar att jag och mamma inte behövde lösa något med bil och bilnycklar som antagligen skulle krångla på ett eller annat sätt :/ Hon var helt i tid vilket gjorde mig väldigt glad då jag har en tendens att stress så fort jag ska förlita mig på någon annan. Sorry J-chan men det gäller inte bara dig! <3
I vilket fall bar det snart iväg med tåg eftersom både vi och det var i tid ^__^ väl på tåget möttes jag dock av kaos. Väskor stod i alla gångar och på alla hyllor och framför alla lediga stolar. Tydligen hade en man dessutom tagit min plats och sa att jag inte skulle få sitta där då allt krånglade för alla. Det visade sig att han ljög något och det var bara hans platsbiljett som hade krånglat då det blivit någon form av dubbelbokning. Efter ett litet samtal med "konduktörskan" så fick jag min sittplats med tillhörande eluttag så jag kunna ta fram datorn och plugga lite.
Tyvärr hamnade jag nog bredvid den pratigaste mannen på hela tåget, vi satt och pratade om lite allt möjligt ända ner till Uppsala där han skulle kliva av. Bland annat fick jag höra lite historier från det att han var militär. Han berättade också att hans dotter jobbade som lärare och vi samtalade lite om vilka problemelever det finns nu för tiden.Blev alltså inte så mycket plugg som jag hoppats på >____<
Det gick i alla fall i övrigt bra, inga förseningar för tåget i Stockholm, inga elaka människor och inget krångel med packningen. Däremot såg jag ett par sj-tjänstemän (eller vad man nu ska kalla dem) som stog på centralen och bara verkade fungera som hjälp för de som inte hittar, inte kan läsa svenska skyltar m.m. Det är nog ett jobb jag skulle gilla att ha. Att bara stå där hela dagarna och känna mig lite viktig och snäll genom att stå till tjänst för alla dessa olika människor. Jag skulle lätt fixa det, ett litet leende här, en liten beskrivning där och så kanske något litet "lycka till" så har jag tjänat ihop mina egna pengar samtidigt som jag underlättat dagen för någon annan. Verkar ju toppen ^__^
I vilket fall, resan från Centralen var händelselös och smidig. Satt bredvid en annan tjej i min ålder som verkade väldigt ointresserad av att prata, så då gjorde jag inte det. Höll på att somna precis när jag skulle av men av kom jag xD Sen fick jag ont i armen av att dra väskan från stationen, det var så skönt att komma hem.
Det blev en sväng in i duschen och ett försök till att packa upp och sen ringde telefonen. Det var en telemarketing-kille som praktiskt taget satt och ljög för mig. innan jag visste ordet av spelade jag in ett avtalsmanus. Jag har ju lite förkunskaper om sådan så insåg ganska snabbt mitt misstag men då var det försent. Det blev helt enkelt till att ringa Tele2 och begära att de skrev tydlig kommentar i systemet att jag ej vela genomföra någon förändring. Förhoppningsvis så fungerar det men jag vet ju hur det fungerar på de där ställena. Telefonköerna kostade mig också sammanlagt ca 40 kr, känns lite jobbigt bara det...
Men efter det kom äntligen M över till mig och gjorde dagen lite bättre. Så efter att jag klängt runt hans hals i massa minuter kokade jag soppa och sen kollade vi på Angel resten av kvällen. Var skönt att bara sitta bredvid honom även om det var tydligt att han var väldigt trött efter en dag på jobbet. Vi gick och lade oss tidigt och jag sov som en stock min vana trogen. Jag har saknat att sova bredvid honom mest av allt!
Jag hade megatur att J-chan kunna skjutsa mig till tåget eftersom att det innebar att jag och mamma inte behövde lösa något med bil och bilnycklar som antagligen skulle krångla på ett eller annat sätt :/ Hon var helt i tid vilket gjorde mig väldigt glad då jag har en tendens att stress så fort jag ska förlita mig på någon annan. Sorry J-chan men det gäller inte bara dig! <3
I vilket fall bar det snart iväg med tåg eftersom både vi och det var i tid ^__^ väl på tåget möttes jag dock av kaos. Väskor stod i alla gångar och på alla hyllor och framför alla lediga stolar. Tydligen hade en man dessutom tagit min plats och sa att jag inte skulle få sitta där då allt krånglade för alla. Det visade sig att han ljög något och det var bara hans platsbiljett som hade krånglat då det blivit någon form av dubbelbokning. Efter ett litet samtal med "konduktörskan" så fick jag min sittplats med tillhörande eluttag så jag kunna ta fram datorn och plugga lite.
Tyvärr hamnade jag nog bredvid den pratigaste mannen på hela tåget, vi satt och pratade om lite allt möjligt ända ner till Uppsala där han skulle kliva av. Bland annat fick jag höra lite historier från det att han var militär. Han berättade också att hans dotter jobbade som lärare och vi samtalade lite om vilka problemelever det finns nu för tiden.Blev alltså inte så mycket plugg som jag hoppats på >____<
Det gick i alla fall i övrigt bra, inga förseningar för tåget i Stockholm, inga elaka människor och inget krångel med packningen. Däremot såg jag ett par sj-tjänstemän (eller vad man nu ska kalla dem) som stog på centralen och bara verkade fungera som hjälp för de som inte hittar, inte kan läsa svenska skyltar m.m. Det är nog ett jobb jag skulle gilla att ha. Att bara stå där hela dagarna och känna mig lite viktig och snäll genom att stå till tjänst för alla dessa olika människor. Jag skulle lätt fixa det, ett litet leende här, en liten beskrivning där och så kanske något litet "lycka till" så har jag tjänat ihop mina egna pengar samtidigt som jag underlättat dagen för någon annan. Verkar ju toppen ^__^
I vilket fall, resan från Centralen var händelselös och smidig. Satt bredvid en annan tjej i min ålder som verkade väldigt ointresserad av att prata, så då gjorde jag inte det. Höll på att somna precis när jag skulle av men av kom jag xD Sen fick jag ont i armen av att dra väskan från stationen, det var så skönt att komma hem.
Det blev en sväng in i duschen och ett försök till att packa upp och sen ringde telefonen. Det var en telemarketing-kille som praktiskt taget satt och ljög för mig. innan jag visste ordet av spelade jag in ett avtalsmanus. Jag har ju lite förkunskaper om sådan så insåg ganska snabbt mitt misstag men då var det försent. Det blev helt enkelt till att ringa Tele2 och begära att de skrev tydlig kommentar i systemet att jag ej vela genomföra någon förändring. Förhoppningsvis så fungerar det men jag vet ju hur det fungerar på de där ställena. Telefonköerna kostade mig också sammanlagt ca 40 kr, känns lite jobbigt bara det...
Men efter det kom äntligen M över till mig och gjorde dagen lite bättre. Så efter att jag klängt runt hans hals i massa minuter kokade jag soppa och sen kollade vi på Angel resten av kvällen. Var skönt att bara sitta bredvid honom även om det var tydligt att han var väldigt trött efter en dag på jobbet. Vi gick och lade oss tidigt och jag sov som en stock min vana trogen. Jag har saknat att sova bredvid honom mest av allt!
16 Life
Jag kände att det åter igen var dags att ge sig in i mangaträsket. Den första serien jag läst ut efter detta är de två volymerna av mangan 16 Life av Aikawa Saki. Jag blev lite besviken.
Historien handlar om hur Saya en dag blir upptäckt av Takase-kun en dag när hon sitter och sjunger karaoke för sig själv. Takase bestämmer sig för att göra Saya till sin nästa stora stjärna. Men är det vad Saya vill?
Historien i sig låter alltså som om den kan utvecklas riktigt bra, även om man förstår att det är en vanlig shojo/romance-serie. När man dessutom börjar läsa blir man glad för att den är så pass fint gjord med en stil som är rätt lättsmält och lätt att tycka om. Men sen kommer det, det känns som man snabbspolar igenom storyn. Massa fina tillfällen missas eller rusas förbi och man hinner aldrig få de där perfekta lycklighetskänslorna som en sådan manga annars brukar ge. Historien faller lite på att den aldrig ges plats att utvecklas. De kritiska momenten, som man brukar dra ut på så att läsaren kan smälta känslorna i ett par sidor, blir överstökade på ett par rutor istället. Man får aldrig tid att fästa sig vid vad som händer och får därför aldrig den där känslomässiga kopplingen, något jag tycker är fruktansvärt tråkigt :/
Jag tror dessutom att den engelska översättningen gjorde det hela värre, i början kändes det som om man översatt ordagrant och inte alls försökt fått texten att följa rätt tempo och passa in med historien. Det kan bli rätt knögligt med de japanska uttrycken ibland om de inte anpassats när de översatts.Som ni förstår så rekomenderar jag inte denna särskillt, visst är den okej att läsa men man ska verkligen inte förvänta sig för mycket av den. Det är tråkigt när potential går förlorad på det här sättet.
Historien handlar om hur Saya en dag blir upptäckt av Takase-kun en dag när hon sitter och sjunger karaoke för sig själv. Takase bestämmer sig för att göra Saya till sin nästa stora stjärna. Men är det vad Saya vill?Historien i sig låter alltså som om den kan utvecklas riktigt bra, även om man förstår att det är en vanlig shojo/romance-serie. När man dessutom börjar läsa blir man glad för att den är så pass fint gjord med en stil som är rätt lättsmält och lätt att tycka om. Men sen kommer det, det känns som man snabbspolar igenom storyn. Massa fina tillfällen missas eller rusas förbi och man hinner aldrig få de där perfekta lycklighetskänslorna som en sådan manga annars brukar ge. Historien faller lite på att den aldrig ges plats att utvecklas. De kritiska momenten, som man brukar dra ut på så att läsaren kan smälta känslorna i ett par sidor, blir överstökade på ett par rutor istället. Man får aldrig tid att fästa sig vid vad som händer och får därför aldrig den där känslomässiga kopplingen, något jag tycker är fruktansvärt tråkigt :/
Jag tror dessutom att den engelska översättningen gjorde det hela värre, i början kändes det som om man översatt ordagrant och inte alls försökt fått texten att följa rätt tempo och passa in med historien. Det kan bli rätt knögligt med de japanska uttrycken ibland om de inte anpassats när de översatts.Som ni förstår så rekomenderar jag inte denna särskillt, visst är den okej att läsa men man ska verkligen inte förvänta sig för mycket av den. Det är tråkigt när potential går förlorad på det här sättet.
fredag 6 januari 2012
Minnen av ett piano
När jag tänker tillbaka tror jag inte jag har ett enda minne från min barndom, som är värt att minnas, där han inte är med. Han var alltid lång, redan som barn, bara det fick mig att se upp till honom tror jag. Jag minns blicken han hade som tioåring som om det var igår, han var alltid busig och fylld av liv, med håret på ända och ett leende på läpparna. Hans leende fick solen att gå upp även den mest stormiga dag. Och jag hade många stormiga dagar på den tiden. Det jag dock minns allra mest är hans händer, hans fingrar som lärde sig att dansa över tangenterna på det svarta slitna pianot, och frammana de mest fantastiska av ljud.
Han hade funnits där så länge jag kan minnas, som en bror i huset intill. Han var tre år äldre, mycket modigare och mycket klokare än vad jag någonsin var. Det var lite det som gjorde honom så lätt att gilla, han var aldrig elak även när jag inte förstod. Han lät mig vara mig själv redan när jag var liten. På det sättet växte jag upp, med hans stöd och tystlåtna medgivande till att jag hade rätt att finnas. Ett medgivande jag behövde.
Mina föräldrar bråkade alltid, det var pengar, det var jobb, det var intressen. Allra mest var det jag. Vem skulle hämta och lämna mig på dagis och skola. Vem skulle se till att jag fick nya skor. Jag gick sönder av att alltid höra det så istället gömde jag mig i grannhuset, hos honom. Det var en av de dagarna, när jag var i 7-års åldern, han måste ha varit tio, som han för att trösta mig en dag satte sig vid pianot och skrev en låt. En låt bara för mig. Det var inte bra. Han hade aldrig lärt sig att spela på pianot, men det planlösa plinkandet bildade ändå någon form av slinga. Ljud som dansade och upprepades. Och det var bara för mig. Jag minns den där känslan, den otroliga kärlek som växte i bröstet på mig redan då. En kärlek som går utöver det man i vardagen pratar om. Han var mitt hopp i livet, han gav mig mening och han gav mig plats.
När jag tänker tillbaka på det förundras jag varje gång. Han gav mig precis det jag behövde, som om han undermedvetet viste exakt vad det var. Detta trots att han själv inte var så gammal. Jag spenderade många timmar lutad mot det franska fönstret i vardagsrummet där pianot stod. Sittandes på den mjuka röda mattan med fingrarna pillandes på den florstunna gardinen som hängde bredvid mig. Jag satt där medan han lärde sig spela, genom träning av små vaggvisor och så småningom mer komplicerade låtar. Vi pratade väldigt sällan när han spelade, vi lät musiken fylla tystnaden och bara njöt vår egna flykt från verkligheten.
Det kändes verkligen så. När jag satt där och lyssnade försvann världen utanför, problemen hemma och i skolan var borta. Kvar var han, jag och pianot. Jag lärde mig aldrig spela. Ingenting. Jag hade inte tålamodet, speciellt inte när han gjorde det så bra åt oss båda. Han började komponera egna låtar, jag satt där även då. Han spelade en liten bit, gjorde ett uppehåll, antecknade något och testade igen. Själv satt jag och lyssnade, tänkte, studerade och ibland kanske jag hade en bok att läsa.
Det var så skönt, det var min fristad. Han var min fristad. Inte var det konstigt att jag, när jag kom upp i tonåren, började utveckla mer romantiska känslor för honom. Han var trots allt det viktigaste i mitt liv. Jag vågade aldrig säga något av rädsla att det skulle förstöra allt det vi hade tillsammans. Jag kände inget direkt behov av det heller, jag var nöjd bara jag hade honom där bredvid. Mitt stöd, mitt allt. Det visade sig att jag inget behövde säga.
Jag minns den där dagen så väl, tror mig minnas den korrekt om inte annat. När jag tänker tillbaka på den tycktes solen lysa extra starkt bara för den dagen. Jag minns hur solljuset föll in genom de höga fönstren i just det där rummet, vårat rum. Det dansade över trägolvet och de ljust olivgröna väggarna. Jag minns också att det var varmt, säkerligen den varmaste dagen den sommaren. Min tröja var lite fastklistrad vid huden i ryggslutet av värmen. Det hade varit en hård dag i skolan, flera prov och andra vardagliga problem. Hemma bråkades det inte, istället rådde en tystnad som var värre än skriken. En dödstystnad som spred sig in i varenda vrå och nerv. Det var därför jag gick till honom.
Han lyste upp när han såg mig ute på trappan, och efter ett varsitt glas vatten hamnade vi i Rummet.
Han började spela ett väldigt vackert stycke som jag aldrig hört tidigare, jag visste inte vad det var. Jag visst väldigt sällan vad det var. Jag brydde mig inte om vad styckena hette, det var ljudet som var det viktiga. Det var ljudet som uppfyllde mig. Som så många gånger tidigare tycktes musiken vara den som talade åt oss, det behövdes inga ord. Jag satt som trollbunden på min vanliga plats på golvet och jag hörde det. Det låter kanske otroligt men jag hörde hans känslor i musiken. I samma ögonblick som den tanken gick upp för mig mötte han min blick över pianot. Han måste ha sett mina känslor i det ögonblicket. Jag kände själv att jag var en öppen bok, helt utan hämningar. Det behövdes inte. Vi var så samspelta, så utlämnade och så trygga. Han avslutade stycket, som om vi hade all tid i världen. Det var vår egen värld och vi gjorde vad vi önskade med den. När han spelat färdig reste han sig sakta, så oerhört sakta, och kom fram till mig. Sjönk ner framför mig på golvet. Där såg han mig i ögononen igen och sen kysste han mig. Jag var sexton år och det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv.
Den sommaren var underbar, det tre nästkommande åren likaså. En perfekt balans av vardag och musik. När jag minns de åren så minns jag de som otroliga. Jag kände mig inte orolig eller rädd för något, jag visste ju att jag redan hade det jag allra hels vela ha. Jag hade stöd, trygghet och tröst. Något som jag även hoppas att jag gav under de åren.
Jag minns inte det exakta ögonblicket när det började gå utför. Jag minns inte de första förvirrande sjukhusbesöken. Jag var ju aldrig orolig. Naivt trodde jag att inget skulle kunna förstöra det där perfekta, det där underbara. Den värld som vi två delade. Jag minns dock det exakta ögonblicket när den slutgiltiga sprickan uppstod. Det var en oktoberkväll. Det regnade, åter igen ett minne där vädret förebådar vad som ska komma, jag visste det dock inte då. Jag väntade på honom bredvid pianot. Det nötta, svara och älskade pianot. Regnet öste ner, det droppade och smattrade sig förbi fönstren. Himlen var fylld av svarta och mörkblå moln. Ansträngde jag mig riktigt mycket kunna jag till och med höra hur vattnet slog emot bladen på eken ute i trädgården. Det var en kylig och lite primitiv doft i rummet men jag frös inte. När han kom in i rummet väntade jag mig det där underbara solskensleendet som var helt reserverat för mig. Det kom aldrig.
Det var då jag förstod att något var ohyggligt fel. Han mun sade ingenting men ögonens tomhet gjorde det. Han satte sig istället framför pianot och talade med mig på det sätt som han lättast talade med mig. På det sätt som var vårt. Han spelade den mest fantastiska och ohyggliga melodin jag någonsin hört. Den byggde på kärlek, värme och glädje. Men över det låg toner av förlust och sorg. Jag började gråta innan han ens hunnit halvvägs, jag förstod även om jag inte visste. Jag såg att han grät också. Tårarna föll sakta över de vita och svarta tangenterna. Musiken växte sig tyngre och lättade sedan igen. De tycktes viska budskap om styrka. En styrka jag visste att jag inte skulle ha om jag inte hade honom. När tonerna klingade av dånade tystnaden trots regnet utanför. Tystnaden fyllde båda våras sinnen. Vi satt på golvet och grät länge, länge. Sen sov vi i armarna på varandra på den röda mattan. I vår värld som var helt bortkopplad från allt annat, något som regnet hjälpte till med nu när musiken tystnat.
Han kämpade i nästan ett helt år, ett år vi försökte fylla med en livstid av samtal, kärlek och musik. Han spelade aldrig den låten igen. Hans toner var alltid fyllda av positivitet, hopp och styrka. Jag sög åt mig allt som en svamp. Jag behövde det. Jag behövde honom. Det borde ha varit jag som tröstade och stöttade honom genom allt, men han lät mig aldrig. Han tog hand om mig även då, när han var så sjuk. Visade mig att han åter gav mig det jag allra mest behövde. Men det blev allt jobbigare för honom att spela och så en dag, alldeles för tidigt, tystnade tonerna helt.
Jag tog mig igenom det, hur minns jag inte. Det som slutligen bar mig var drömmarna, våra gemensamma drömmar som nu var mina egna att uppleva. Någonstans vände det och jag bestämde mig för att leva för båda våras skull. Jag hade kvar honom i minnena, i min styrka, i vem jag var. Och i musiken som nu spelades i mitt hjärta och inte från pianot.
Han hade funnits där så länge jag kan minnas, som en bror i huset intill. Han var tre år äldre, mycket modigare och mycket klokare än vad jag någonsin var. Det var lite det som gjorde honom så lätt att gilla, han var aldrig elak även när jag inte förstod. Han lät mig vara mig själv redan när jag var liten. På det sättet växte jag upp, med hans stöd och tystlåtna medgivande till att jag hade rätt att finnas. Ett medgivande jag behövde.
Mina föräldrar bråkade alltid, det var pengar, det var jobb, det var intressen. Allra mest var det jag. Vem skulle hämta och lämna mig på dagis och skola. Vem skulle se till att jag fick nya skor. Jag gick sönder av att alltid höra det så istället gömde jag mig i grannhuset, hos honom. Det var en av de dagarna, när jag var i 7-års åldern, han måste ha varit tio, som han för att trösta mig en dag satte sig vid pianot och skrev en låt. En låt bara för mig. Det var inte bra. Han hade aldrig lärt sig att spela på pianot, men det planlösa plinkandet bildade ändå någon form av slinga. Ljud som dansade och upprepades. Och det var bara för mig. Jag minns den där känslan, den otroliga kärlek som växte i bröstet på mig redan då. En kärlek som går utöver det man i vardagen pratar om. Han var mitt hopp i livet, han gav mig mening och han gav mig plats.
När jag tänker tillbaka på det förundras jag varje gång. Han gav mig precis det jag behövde, som om han undermedvetet viste exakt vad det var. Detta trots att han själv inte var så gammal. Jag spenderade många timmar lutad mot det franska fönstret i vardagsrummet där pianot stod. Sittandes på den mjuka röda mattan med fingrarna pillandes på den florstunna gardinen som hängde bredvid mig. Jag satt där medan han lärde sig spela, genom träning av små vaggvisor och så småningom mer komplicerade låtar. Vi pratade väldigt sällan när han spelade, vi lät musiken fylla tystnaden och bara njöt vår egna flykt från verkligheten.
Det kändes verkligen så. När jag satt där och lyssnade försvann världen utanför, problemen hemma och i skolan var borta. Kvar var han, jag och pianot. Jag lärde mig aldrig spela. Ingenting. Jag hade inte tålamodet, speciellt inte när han gjorde det så bra åt oss båda. Han började komponera egna låtar, jag satt där även då. Han spelade en liten bit, gjorde ett uppehåll, antecknade något och testade igen. Själv satt jag och lyssnade, tänkte, studerade och ibland kanske jag hade en bok att läsa.
Det var så skönt, det var min fristad. Han var min fristad. Inte var det konstigt att jag, när jag kom upp i tonåren, började utveckla mer romantiska känslor för honom. Han var trots allt det viktigaste i mitt liv. Jag vågade aldrig säga något av rädsla att det skulle förstöra allt det vi hade tillsammans. Jag kände inget direkt behov av det heller, jag var nöjd bara jag hade honom där bredvid. Mitt stöd, mitt allt. Det visade sig att jag inget behövde säga.
Jag minns den där dagen så väl, tror mig minnas den korrekt om inte annat. När jag tänker tillbaka på den tycktes solen lysa extra starkt bara för den dagen. Jag minns hur solljuset föll in genom de höga fönstren i just det där rummet, vårat rum. Det dansade över trägolvet och de ljust olivgröna väggarna. Jag minns också att det var varmt, säkerligen den varmaste dagen den sommaren. Min tröja var lite fastklistrad vid huden i ryggslutet av värmen. Det hade varit en hård dag i skolan, flera prov och andra vardagliga problem. Hemma bråkades det inte, istället rådde en tystnad som var värre än skriken. En dödstystnad som spred sig in i varenda vrå och nerv. Det var därför jag gick till honom.
Han lyste upp när han såg mig ute på trappan, och efter ett varsitt glas vatten hamnade vi i Rummet.
Han började spela ett väldigt vackert stycke som jag aldrig hört tidigare, jag visste inte vad det var. Jag visst väldigt sällan vad det var. Jag brydde mig inte om vad styckena hette, det var ljudet som var det viktiga. Det var ljudet som uppfyllde mig. Som så många gånger tidigare tycktes musiken vara den som talade åt oss, det behövdes inga ord. Jag satt som trollbunden på min vanliga plats på golvet och jag hörde det. Det låter kanske otroligt men jag hörde hans känslor i musiken. I samma ögonblick som den tanken gick upp för mig mötte han min blick över pianot. Han måste ha sett mina känslor i det ögonblicket. Jag kände själv att jag var en öppen bok, helt utan hämningar. Det behövdes inte. Vi var så samspelta, så utlämnade och så trygga. Han avslutade stycket, som om vi hade all tid i världen. Det var vår egen värld och vi gjorde vad vi önskade med den. När han spelat färdig reste han sig sakta, så oerhört sakta, och kom fram till mig. Sjönk ner framför mig på golvet. Där såg han mig i ögononen igen och sen kysste han mig. Jag var sexton år och det var det mest perfekta ögonblicket i mitt liv.
Den sommaren var underbar, det tre nästkommande åren likaså. En perfekt balans av vardag och musik. När jag minns de åren så minns jag de som otroliga. Jag kände mig inte orolig eller rädd för något, jag visste ju att jag redan hade det jag allra hels vela ha. Jag hade stöd, trygghet och tröst. Något som jag även hoppas att jag gav under de åren.
Jag minns inte det exakta ögonblicket när det började gå utför. Jag minns inte de första förvirrande sjukhusbesöken. Jag var ju aldrig orolig. Naivt trodde jag att inget skulle kunna förstöra det där perfekta, det där underbara. Den värld som vi två delade. Jag minns dock det exakta ögonblicket när den slutgiltiga sprickan uppstod. Det var en oktoberkväll. Det regnade, åter igen ett minne där vädret förebådar vad som ska komma, jag visste det dock inte då. Jag väntade på honom bredvid pianot. Det nötta, svara och älskade pianot. Regnet öste ner, det droppade och smattrade sig förbi fönstren. Himlen var fylld av svarta och mörkblå moln. Ansträngde jag mig riktigt mycket kunna jag till och med höra hur vattnet slog emot bladen på eken ute i trädgården. Det var en kylig och lite primitiv doft i rummet men jag frös inte. När han kom in i rummet väntade jag mig det där underbara solskensleendet som var helt reserverat för mig. Det kom aldrig.
Det var då jag förstod att något var ohyggligt fel. Han mun sade ingenting men ögonens tomhet gjorde det. Han satte sig istället framför pianot och talade med mig på det sätt som han lättast talade med mig. På det sätt som var vårt. Han spelade den mest fantastiska och ohyggliga melodin jag någonsin hört. Den byggde på kärlek, värme och glädje. Men över det låg toner av förlust och sorg. Jag började gråta innan han ens hunnit halvvägs, jag förstod även om jag inte visste. Jag såg att han grät också. Tårarna föll sakta över de vita och svarta tangenterna. Musiken växte sig tyngre och lättade sedan igen. De tycktes viska budskap om styrka. En styrka jag visste att jag inte skulle ha om jag inte hade honom. När tonerna klingade av dånade tystnaden trots regnet utanför. Tystnaden fyllde båda våras sinnen. Vi satt på golvet och grät länge, länge. Sen sov vi i armarna på varandra på den röda mattan. I vår värld som var helt bortkopplad från allt annat, något som regnet hjälpte till med nu när musiken tystnat.
Han kämpade i nästan ett helt år, ett år vi försökte fylla med en livstid av samtal, kärlek och musik. Han spelade aldrig den låten igen. Hans toner var alltid fyllda av positivitet, hopp och styrka. Jag sög åt mig allt som en svamp. Jag behövde det. Jag behövde honom. Det borde ha varit jag som tröstade och stöttade honom genom allt, men han lät mig aldrig. Han tog hand om mig även då, när han var så sjuk. Visade mig att han åter gav mig det jag allra mest behövde. Men det blev allt jobbigare för honom att spela och så en dag, alldeles för tidigt, tystnade tonerna helt.
Jag tog mig igenom det, hur minns jag inte. Det som slutligen bar mig var drömmarna, våra gemensamma drömmar som nu var mina egna att uppleva. Någonstans vände det och jag bestämde mig för att leva för båda våras skull. Jag hade kvar honom i minnena, i min styrka, i vem jag var. Och i musiken som nu spelades i mitt hjärta och inte från pianot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)